Cirkus
Det är så här början på slutet ser ut. Man vet att man antingen kommer att bli utbränd eller i värsta fall tyna bort, men man kan inte göra någonting åt det. Allt man kan göra är att i tredje person se sig själv förfalla som om hela händelseförloppet vore taget ur en engelsk dramafilm alá diskbänksrealism. Ni andra står också med som åskådare, vissa så fördummade att ni inte kommer att förstå någonting av det hela, eller helt enkelt inte har orken att bry er och väljer det enkla alternativet att ignorera allt. Ni som förstår mig, och i vissa mån känner en hatkärlek till mig kommer att peka på mig som om jag vore ett cirkusfreak och skratta och säga till varandra;"Vad var det jag sa? Han blev till slut galen! Stora tankar, stora ord. Nu är han ingenting. Titta på honom, han är ingenting!"
Jag väljer att inte acceptera detta och måste som sagt försöka göra någonting åt detta, men jag kan som sagt inte. Det går inte. Allt jag gör eller rättare sagt försöker göra väl, slår bara tillbaka mot mig. Sätter ner mig på jorden, som om jag vore dömd till att alltid veta min plats. Den märkta mannen. Han som försökte göra en personlig revolution, vendetta, mot sig själv och misslyckades något enormt och på kuppen förlorade sitt förstånd. Jag slutar som det värsta tänkbara: En grinig gammal gubbe som jobbar kvar på sitt gamla jobb och går runt och muttrar för sig själv att jag önskade att jag bara gjort det, och det, och det. Och ingen kommer någonsin lyssna på mig. För jag är "fucked up". Big time!
Jag är, i nuläget, 22 år. Jag vill tro mig vara odödlig. För det är normalt att tro när man är i denna ålder. Men i sinnet så börjar jag känna mig närmare 42 och då vet jag att någonting inte står rätt till. Jag måste ju för fan försöka. En sista gång. Går det? Jag vet inte. Men jag måste iallafall. Jag är en människa för i helvete! Mitt liv har ett värde!
Kommentarer
Postat av: Anonym
< 3
Trackback
